enlitenpetersson.blogg.se

Jag är så jävla trött på att vara gravid nu.. Ingenting man gör är bra just nu känner jag bara att ingen känner någon jävla sympati över huvudtaget! Att vara gravid är ingen sjukdom det VET jag och man ska väl inte direkt särbehandlas, men det kan vara ganska skönt om någon tänker på en ibland.. "Vill du sitta i framsätet, victoria?" sa min pappas fru till mig för några veckor sedan. Jag blev helt chockad för att INGEN hade frågat det innan. Då var jag väl i vecka 30 eller något så det var ju inte direkt i början.. Även om jag sa nej det behövs inte för att det är en så stor bil så känns det så otroligt bra att folk faktiskt tänker på att man är gravid och inte bara kör som vissa; "äh hon har valt att vara gravid hon får skylla sig själv". 

 

Något annat som hade varit trevligt är om fler kunde tänka på att man kanske vill sitta ner och vänta på bussen istället för att stå när man dessutom har förvärkar och står och flåsar. Klart att inte en jävel har erbjudit mig en plats utan en ung tjej som skuttar fram så nätt behöver vila dom stackars små benen... 

 

JA jag är trött och JA jag är jävla tråkig, men det betyder inte att jag är lat för det eller på något sätt ska skylla ifrån mig så jag slipper göra något...? Jag försöker att hjälpa till så gott det går men om jag knappt orkar dammsuga eller städa hemma i vår lilla etta så är det inte så troligt att jag orkar det någon annanstans heller. 

 

Peppande och stärkande ord betyder sååå mycket hos någon gravid! Jag har väl fått nåt sånt en gång av en tjej och då räknar jag inte med alla underbara komplimanger av sambon om att jag är lika fin även med bristningar och +11 kilo utan det där "Du kommer klara detta så bra och du är stark som går igenom detta och du kommer bli en underbar mamma" Förlåt om jag glömt någon annan som sagt det men nu i stridens hetta och mitt i alla tankar är det svårt att det positiva saker. 

 

"Jag är inte rädd alls, bara taggad" har jag sagt till ALLA som frågat... Innan har jag varit för dum i huvet för att förstå vad egentligen jag ska gå igenom i och med förlossningen. Visst värkar aj aj, krystvärkar mer aj, sen är ungen ute och glädjetårarna kan komma the end. Men nu när jag haft förvärkar i 3 dagar och dessutom regelbundna på vissa tider på dyngnet så känner jag herregud om dessa värkar är futtiga och till och med såpass mesiga att de inte ens leder till en påbörjad förlossning hur ska inte dom andra vara då som ska pågå i 8-36 timmar?? Ganska stort hopp där men latensfasen för förstföderskor lutar mer åt den högre siffran så jag ska försöka vara inställd på den. 

 

Sen brukar jag vara ganska dålig på att visa på ett bra sätt att jag har ont och behöver hjälp. Jag gillar inte få saker serverat och jag gillar inte att be om saker så till exempel "skulle inte jag kunna få sitta där fram så jag får plats att andas mig igenom alla värkar" skulle aldrig falla mig in att säga. Jag tycker det låter fruktansvärt fult på något sätt och lite som att tigga till sig det bästa. Även om det såklart skulle underlätta något enormt så frågar jag aldrig. Jag tycker inte om att andra ser när jag har ont eller till och med så ont att jag börjar gråta. Då håller jag hellre allt inom mig och får ännu ondare för att jag inte kan möta smärtan på ett bra sätt.. 

 

Är som sagt trött på att vara gravid och vill bara lägga mig ner och "nej nu orkar jag inte mer" Kanske framstår som en gnällig och negativ person nu, men det är inte ofta jag får sagt hur jag känner men kort och gott: