enlitenpetersson.blogg.se

Vi fick besök idag av två från BVC. Det var en äldre och en student. För det första var dom en halvtimme sena vilket var lite irriterande eftersom jag hade stressat ganska mycket med städning och fick sitta och hetspumpa minutrarna innan dom skulle dyka upp för att jag inte ville göra det mitt i besöket. Sen vågade jag ju knappt byta blöja, för hur smidigt är det på en skala att öppna dörren samtidigt som man gör det..? Lite irriterande faktiskt, men det var ju bra när de väl kom. 

 

Frågade om de ville ha kaffe HAHAAH jag vet inte om man brukar göra det, men de ville inte ha så jag antar att de inte direkt förväntade sig det... De vägde honom (4,1 kilo) och mätte runt huvudet (37 cm) och så fick vi en CD med Barnens första sånger och lite broschyrer. 

 

SBS - Shaken Baby Syndrome. De flesta med barn har väl hört talas om detta, men det var ingenting jag visste om förrän nyligen. Det innebär att barnet blir så skakat att hjärnan blir skadad och ibland kan det uppstå inre blödningar. Det kan leda till att barnet blir medvetlös, får bestående skador eller till och med dör. När jag läste lite om detta igår blev jag sjuukt paranoid och blev arg på Fredrik när han inatt skulle vagga Kevin till sömns för att jag upplevde det som lite väl mycket, men hon från BVC sa att det är när man håller barnet framför sig och faktiskt skakar så att huvudet åker fram och tillbaka helt utan stöd för nacken. Och så gjorde han ju verkligen inte! Bara lite nybliven-mamma-noja ;) 

 

Läste lite på Familjeliv om detta och då var det många som oroade sig för att skada sitt barn, det var till och med någon som funderat på självmord om det skulle visa sig att det var något fel på barnet som hon hade orsakat (omedvetet). Då fick hon svaret att "Gå till en psykolog", "Du har förmodlingen förlossningsdepression" och "Att du funderar på självmord tyder på att du inte riktigt är frisk". MEN HALLÅÅ?? Jag är också livrädd för att skada Kevin på något sätt för att bebisar är så himla ömtåliga och om jag skulle göra han illa så skulle jag nog också fundera på om livet skulle vara värt att leva..? Är det så himla konstigt att man är rädd om sitt barn? Jag lider verkligen inte av förlossningsdepression, jag är lyckligare nu än någonsin och tycker snarare att man borde söka hjälp om man INTE oroar sig för att ens barn ska komma till skada. Det tillhör liksom livet som nybliven mamma att vara överbeskyddande och orolig!