enlitenpetersson.blogg.se

Jag har den senaste tiden tänkt väldigt mycket på förlossningen och hur det kommer bli i detalj. Man skriver ju oftast ett förlossningsbrev innan, vilket man kan börja göra i denna veckan. Där skriver man saker som till exempel smärtlindring, tankar kring kejsarsnitt eller vad det nu kan vara. Jag har faktiskt inte ens börjat skriva ett förlossningsbrev, men ska väl börja så smått snart. Hur som helst så är det ju alltid lättare att veta hur man vill ha det innan man börjar formulera ett brev så därför tänker jag väldigt mycket på det. 

 

Jag har sen några dagar innan förlossningen känt förvärkar och anat att något är på gång. På torsdag kväll den 7:e november, samtidigt som några av årets första snöflingor singlar ner och lägger sig som bomull på marken, upptäcker jag något när jag är på toa... Nämligen en slemmig, lite rosastrimmig och rikligare flytning i trosorna. Detta är den "nya" slemproppen som släppt, vilket är ett tecken på att någonting händer med livmodertappen. Jag går och sätter mig i soffan och virar in mig i en filt eftersom jag har lite svårt att sova. Några timmar senare börjar förvärkarna komma oftare och mer regelbundet och jag bestämmer mig för att ta tid för skojs skull. Helt plötsligt märker jag att det är 7 minuter mellan varje värk och bestämmer mig för att ringa förlossningen. De säger att jag gott och väl kan stanna hemma lite till och vänta med att åka in tills det är 3-5 minuter mellan varje värk. Jag börjar då så smått packa ner det allra sista i BB-väskan så som laddare till mobilen, kameran och diverse hygienartiklar. När det väl blir så pass tätt mellan värkarna att det är dags, ringer jag farmor som sedan kör oss till förlossningen. Vovven har vi sedan en vecka tillbaka lämnat hos svärföräldrarna. Väl inne på sjukhuset blir vi välkomnade och så småningom får jag epiduralen. Fredrik stöttar hela tiden medan de trevliga barnmorskorna jobbar för fullt för att lugna ner mig så mycket som möjligt. Efter 3 krystvärkar är han ute och de lägger han på mitt bröst. Det värsta är nu över och jag vill bara gosa med vår nyfödde, men dessvärre ska moderkakan ut också. Efterarbetet är tyngre än jag väntat mig, men när vi äntligen får vara ifred med vår lille njuter vi av fikat med den svenska flaggan på som alla nyblivna föräldrar får för att fira ankomsten. Två dagar senare lämnar vi sjukhuset och får äntligen åka hem där både den nyblivna mormor, morfar, farmor och farfar tar emot oss med en nystädad lägenhet och tårta. Jag bara råkade gå ner 20 kilo på vägen hem trots stoppet på Mc Donald's och alla bristningar jag fått bara magiskt försvann!

HAHA rena rama drömförlossningen! Något sådant hade ju varit totalt underbart! Tänk att ha kontroll hela tiden och känna när det är på gång och slippa bli stressad och sedan se ut som en SEXBOMB efteråt ;) Haha gick lite överstyr där kanske, men detta är i alla fall så jag drömt om och drömma får man ju lov att göra :)